Italiensk sommarfilm
Att vakna som nån annan
Nu har jag dribblat in mig i barndomen, och då skulle man kanske kunna tro att min "episod" hör hemma i just barndomen. Icke sa Nicke. Den gick av stapeln i går morse tror jag det var. Sjukt tidigt. Så tidigt att jag inte ens vet vad klockan var. Men jag gissar att det var före halv elva i alla fall, för vid den tiden brukar min hjärna, trots att den fortfarande sover, börjat vakna till liv och befinner sig oftast i nåt slags stand by-läge, så om jag skulle bli väckt av nån elak jävel så vet jag i alla fall vem jag är. Så var definitivt inte fallet vid tiden för min episod.
Kvällen innan var jag helt inställd på att jag skulle raka mej. Med hyvel och allt. Innan jag skulle gå till sängs. Jag började nämligen vara ganska långskäggig, sådär så att det blir som ett skägg mer än att bara vara orakad, om du fattar skillnaden. Hursomhelst så blev jag, min vana trogen, alldeles för slö för att göra nånting mer än att bara borsta tänderna och dunka huvet i kudden och drömma mig bort. Så av rakningen blev intet. Jag visste ju att jag inte hade rakat mig, men min hjärna var tydligen inne på ett helt annat spår. När jag vaknade i den arla morgonstund som jag gissar var rådande hände nämligen följande: Olov vaknar (fortfarande i den där dum-dimman som man är i när man inte har vaknat än). Olov sätter handen mot ansiktet. Olov tänker; men hallå, jag har ju precis rakat mej och är len som en nypedikyrerad kvinnofot. Här kan man då tycka att hjärnan också borde vakna och med hjälp av en tvåårings slutledningsförmåga räkna ut att jag inte rakade mig. Nä-hä-ädå. Inte min hjärna. Den tänker: Vems ansikte är det då jag känner på?!? I ungefär en pytte-mikro-sekund fick jag faktiskt tokpanik över att jag inte visste vem jag var, innan jag lyckades fånga mitt långt ifrån sunda förnuft och bröt ut i ett galant gapskratt och tillslut somnade om.
Om jag skulle göra en grov uppskattning så tog det från det att jag "vaknade" tills dess att jag sov igen kanske 45 sekunder. Av de 45 sekunderna upptogs max 2 sekunder av ansiktskännande och själva tankegångarna. Övriga 43 bestod av ett uppriktigt och ganska högljutt skratt. Sen somnade jag nog mitt i skrattet, för jag kan inte minnas att jag slutade skratta...
Så kul kan man alltså ha i mitt sovrum. Alldeles själv.
Förresten, om det är nån som vet hur man lägger ut en film här på bloggen så skulle jag uppskatta om nån kunde skvallra för mej om det. Jag tänkte nämligen slippa det där med att bara länka till youtube, det är som opersonligt tycker jag. Tacksam för hjälp.
/Mr L
Långsmal får kort, fast inte nödvändigtvis tjock...
Jag är lång. Ibland FÖR lång. Jag har till exempel lite svårt att hitta den perfekt avslappnade ställningen i stolen på min arbetsplats. Samtidigt har jag paradoxalt nog i vissa avseenden varit för kort. Jag spelade volleyboll i min ungdoms dagar. Om killen som säljer centimetrar hade dykt upp på nån träning hade jag utan tvekan köpt en handfull, eftersom min vristspänst är tämligen begränsad. Gemene man skulle nog säga att jag hoppar ganska högt, men i en värld där det mesta utspelar sig ovan basketkorgshöjd så räcker det inte med att hoppa ganska högt.
I min ungdom har jag ibland önskat att jag var kortare, mest för att få min kropp mer proportionerlig. Om man skulle göra en Nintendo-parallell så är min kroppsbyggnad ganska snarlik de smala gubbarna i Ice Hockey på 8-bit.
I takt med att jag har blivit lite äldre har jag dock kommit till insikt med att det här är den kropp gud har gett mig. Skitsnack. Gud har ingenting med det här att göra, mina föräldrar ska ha all credit för skapelsen som heter Jag. Dom har dessutom lyckats ganska bra med skapandet, inte ett brutet ben i kroppen på snart 30 år, trots ett liv som nog kan beskrivas som mer än genomsnittligt aktivt.
Vart vill jag komma med det här då? Jo, eftersom mina tankar ibland vandrar iväg utanför de normala gränserna och jag uppenbarligen aldrig kommer att bli kort, har jag utvecklat ett system som kommer att medföra både glädje och trivsel för ett stort antal människor. Inte bara långa i och för sig, jag tror att folk i alla längder och former kan ha nytta och glädje av mitt nya system. Alla som vill får vara med. Det kommer dessutom att innebära en sjuk massa tv-pengar, så jag tror att systemet kommer att vara självförsörjande inom en snar framtid. Hur går det då till?
Så här: alla får varsin dvärg.
Innan jag får påhälsning av människorättsaktivister och/eller arga kortväxta vill jag snabbt påpeka att jag är mycket väl medveten om att kortväxta vill kallas just kortväxta, och inte dvärgar. Men jag pratar inte om kortväxta. Därför har jag nu tagit anspråk på termen dvärg till mitt system. Jag vill också poängtera att alla eventuella likheter mellan mina dvärgar och vanliga kortväxta människor slutar vid att dom båda är korta.
Tanken är alltså att man klonar fram en exakt kopia av sig själv, fast i miniatyrformat. Jag har inte bestämt exakt hur små dvärgarna ska vara, men dom bör ju inte behöva ha en egen stol på flyget till exempel (det skulle bli så dyrt när man ska på tävlingar), men samtidigt måste dom ju kunna spöa upp en katt om det skulle behövas, så att dom inte blir uppätna. Jag har heller inte bestämt mig för huruvida dvärgen ska få ha en egen vilja eller inte. Jo kanske en egen vilja, men inget eget medvetande, för då skulle det ju bli för likt en riktig människa. Kan man ha en vilja utan medvetande...? Det blir en fråga jag får ta upp med mina tekniker. Dvärgen ska återspegla ägaren i alla hänseenden. Utom längden då. Fast det är ju upp till var och en att träna upp sin dvärg, så att den kan åstadkomma saker som man själv bara drömt om.
När man är nöjd så är det bara att ge sig ut på touren och tävla mot andras dvärgar. Det är här jag tror att tv-pengarna kommer in. Det borde bli en tittarsuccé, det kommer ju nämligen att slås världsrekord till höger och vänster. I alla fall till en början, och alla gillar ju världsrekord. En annan fördel är att dvärgarna är strikt personliga, alltså kommer det inte förekomma någon byteshandel eller kontrakt med Bosman-domar hit och dit. Man behöver ju inte heller tävla om man inte vill, man kanske bara vill ha sällskap, eller nån att spela kort med. Det finurliga är att man alltid har någon att vara med, som man dessutom tycker om, eftersom dvärgen är en kopia av en själv. Det här systemet är alltså inget för personer som inte tycker om sig själva. För då blir det ju dubbelt så dåligt.
Det är som sagt några små detaljer som återstår att reda ut, men jag ser ljust på framtiden.
En sjuk anledning att blogga
Jag är i ärlighetens namn inte så orolig för att mina dagar ska sluta på samma sätt. Jag har nämligen redan ett Wii...
Appropå det så köpte jag Rock Band till just det nämnda Wii-spelet häromdan. Spelet fraktades sedan till min personliga fritidsgård i Täby, där jag spenderade en hel hockeypaus med att rigga trumset och montera gitarrer. Lite som LEGO, fast annorlunda. Tack vare denna briljanta leksak blev min lördagskväll tillsammans med 9 vänner från olika delar av landet en rockorgie av sällan skådat slag. I sann AC/DC-anda blandades knee-sliding, gudomliga riff och bastakter med diverse drycker som nästan uteslutande kvalitetsbestäms med hjälp av vörtstyrka och/eller volymprocent. Vid fyrasnåret på söndagsmorgonen var det dock dags att pensionera trumpinnarna, och det tyckte jag nog var ett klokt beslut eftersom fritidsgården är beläget i ett radhus och grannarna alltså befinner sig ett par decimeter bort. Senare fick jag dock veta att grannen är i det närmaste blind, så det var ju ingen fara på taket alls...
Det känns som att jag har kommit ifrån ämnet litegrann. Min sjukdom alltså. Jag fick diagnosen av en mycket klok 18-åring som tyckte att jag gnällde för mycket på hennes långsamhet när det gäller att uppdatera bloggar. Hon kom fram till att jag antagligen lider av någon slags blogg-sjuka. Tragiskt, och antagligen inte helt sant, men diagnosen var ändå ett faktum. Enligt hennes analys har jag inget bättre för mig på dagarna än att sitta och klicka mig in på diverse bloggar, och när då dessa bloggar inte blir uppdaterade på ungefär elva dagar (elva dagar Carro!!) får jag helt enkelt bloggbrist. Bloggbrist är en åkomma som kan liknas vid rastlöshet och i enstaka allvarligare fall kan den framkalla spring i benen och uppdateringsmani (det senare för att verkligen säkerställa att bloggen inte blivit uppdaterad de senaste sekunderna). För att råda bot på min bloggbrist ordinerade dr. Nordén att jag drar igång en egen blogg för att få utlopp för min relativt ofarliga, men säkerligen inte ovanliga, sjukdom.
Det här, mitt första blogginlägg, vill jag alltså tillägna dr. Nordén, för hennes tvivelaktiga insyn i mitt mentala inre. Tack doktorn!