Jag hade kunnat vara rik...
...Om jag bara hade klurat en liiiten stund till. Hur många gånger har man inte kutat omkring med en trave pizzakartonger i ena handen och en påse med tillbehör i den andra? Om man nu inte har så tur att pizzerian ligger bara runt hörnet så har man nog ungefär lika många gånger blivit ganska trött i pizzaarmen och måste därför hålla på och byta hand fram och tillbaka. Eller ännu värre, bära kartongerna med båda händerna, men det ser ju skapligt töntigt ut, så det undviker man ju största möjliga mån.
Jag har vid något tillfälle klurat lite på hur man borde kunna designa en pizzapåse, alltså en påse som man kan bära pizzakartongerna i. Tyvärr slutade jag nog klura lite för tidigt. Lösningen var nämligen lika enkel som genial. Och, visar det sig nu, redan påkommen. Om man hade kommit på det här före snubben eller stumpan som gjorde det, hade man nog tjänat en bra hacka. Pizza Hut är ju ingen liten kedja direkt...
I praktiken en helt vanlig plastkasse, eller kasche som det egentligen heter, där man helt enkelt har klippt bort hörnen...
Man kan ju bli förbannad för mindre.
Samma lika som den där jäkla vattenflaskan som numera finns i varenda sportaffär. Den som har förstört den gamla fina traditionen att stå vid ett alldeles för litet handfat i en svettluktande sporthall och försöka fylla en bara liiiite för stor flaska. En tradition som man trodde skulle vara för evigt. Men en femtonåring vid namn Anna Axelsson satte stopp för den. Lika irriterande som briljant! Nu är väl egentligen den stora gåtan varför man fortfarande står vid det alldeles för lilla handfatet i den svettluktande sporthallen och försöker fylla sin liiiite för stora flaska på samma sätt som tidigare trots att det på en sportaffär, inte alls långt bort, örmodligen finns en nästan obegränsad mängd Anna-flaskor... Men det är väl vanans och traditionens makt antar jag.
