Att vakna som nån annan
Om det är någon som av nån outgrundlig anledning fortfarande inte har begripit att jag inte alls är som andra barn kommer här en episod ur mitt liv som borde, nej bör, nej ska, nej.... måste(!) få er att nyktra till i frågan. En episod som i och för sig (eller iofs, som kidsen kallar det nuförtiden) var oerhört kort, men ändå skrämmande på mer än ett sätt. Den kan faktiskt vara för kort för att ens få kallas episod, jag är lite dålig på gränsdragningar för tidsangivelser. Min pappa däremot, har grym koll på det där. Det hände ofta i min barndom att jag frågade honom när nånting skulle bli klart eller när vi skulle komma fram till dit vi skulle eller nåt åt det hållet. Då kunde det briljanta svaret komma; "Om två strax:ar och en snart!" Det är vad jag kallar stenkoll på tid. Fast jag vet inte i vilken utsträckning man ska lita på en man som varje gång någon i hans omgivning petade näsan ville "byta två gula mot en grön"...?
Nu har jag dribblat in mig i barndomen, och då skulle man kanske kunna tro att min "episod" hör hemma i just barndomen. Icke sa Nicke. Den gick av stapeln i går morse tror jag det var. Sjukt tidigt. Så tidigt att jag inte ens vet vad klockan var. Men jag gissar att det var före halv elva i alla fall, för vid den tiden brukar min hjärna, trots att den fortfarande sover, börjat vakna till liv och befinner sig oftast i nåt slags stand by-läge, så om jag skulle bli väckt av nån elak jävel så vet jag i alla fall vem jag är. Så var definitivt inte fallet vid tiden för min episod.
Kvällen innan var jag helt inställd på att jag skulle raka mej. Med hyvel och allt. Innan jag skulle gå till sängs. Jag började nämligen vara ganska långskäggig, sådär så att det blir som ett skägg mer än att bara vara orakad, om du fattar skillnaden. Hursomhelst så blev jag, min vana trogen, alldeles för slö för att göra nånting mer än att bara borsta tänderna och dunka huvet i kudden och drömma mig bort. Så av rakningen blev intet. Jag visste ju att jag inte hade rakat mig, men min hjärna var tydligen inne på ett helt annat spår. När jag vaknade i den arla morgonstund som jag gissar var rådande hände nämligen följande: Olov vaknar (fortfarande i den där dum-dimman som man är i när man inte har vaknat än). Olov sätter handen mot ansiktet. Olov tänker; men hallå, jag har ju precis rakat mej och är len som en nypedikyrerad kvinnofot. Här kan man då tycka att hjärnan också borde vakna och med hjälp av en tvåårings slutledningsförmåga räkna ut att jag inte rakade mig. Nä-hä-ädå. Inte min hjärna. Den tänker: Vems ansikte är det då jag känner på?!? I ungefär en pytte-mikro-sekund fick jag faktiskt tokpanik över att jag inte visste vem jag var, innan jag lyckades fånga mitt långt ifrån sunda förnuft och bröt ut i ett galant gapskratt och tillslut somnade om.
Om jag skulle göra en grov uppskattning så tog det från det att jag "vaknade" tills dess att jag sov igen kanske 45 sekunder. Av de 45 sekunderna upptogs max 2 sekunder av ansiktskännande och själva tankegångarna. Övriga 43 bestod av ett uppriktigt och ganska högljutt skratt. Sen somnade jag nog mitt i skrattet, för jag kan inte minnas att jag slutade skratta...
Så kul kan man alltså ha i mitt sovrum. Alldeles själv.
Förresten, om det är nån som vet hur man lägger ut en film här på bloggen så skulle jag uppskatta om nån kunde skvallra för mej om det. Jag tänkte nämligen slippa det där med att bara länka till youtube, det är som opersonligt tycker jag. Tacksam för hjälp.
/Mr L
Nu har jag dribblat in mig i barndomen, och då skulle man kanske kunna tro att min "episod" hör hemma i just barndomen. Icke sa Nicke. Den gick av stapeln i går morse tror jag det var. Sjukt tidigt. Så tidigt att jag inte ens vet vad klockan var. Men jag gissar att det var före halv elva i alla fall, för vid den tiden brukar min hjärna, trots att den fortfarande sover, börjat vakna till liv och befinner sig oftast i nåt slags stand by-läge, så om jag skulle bli väckt av nån elak jävel så vet jag i alla fall vem jag är. Så var definitivt inte fallet vid tiden för min episod.
Kvällen innan var jag helt inställd på att jag skulle raka mej. Med hyvel och allt. Innan jag skulle gå till sängs. Jag började nämligen vara ganska långskäggig, sådär så att det blir som ett skägg mer än att bara vara orakad, om du fattar skillnaden. Hursomhelst så blev jag, min vana trogen, alldeles för slö för att göra nånting mer än att bara borsta tänderna och dunka huvet i kudden och drömma mig bort. Så av rakningen blev intet. Jag visste ju att jag inte hade rakat mig, men min hjärna var tydligen inne på ett helt annat spår. När jag vaknade i den arla morgonstund som jag gissar var rådande hände nämligen följande: Olov vaknar (fortfarande i den där dum-dimman som man är i när man inte har vaknat än). Olov sätter handen mot ansiktet. Olov tänker; men hallå, jag har ju precis rakat mej och är len som en nypedikyrerad kvinnofot. Här kan man då tycka att hjärnan också borde vakna och med hjälp av en tvåårings slutledningsförmåga räkna ut att jag inte rakade mig. Nä-hä-ädå. Inte min hjärna. Den tänker: Vems ansikte är det då jag känner på?!? I ungefär en pytte-mikro-sekund fick jag faktiskt tokpanik över att jag inte visste vem jag var, innan jag lyckades fånga mitt långt ifrån sunda förnuft och bröt ut i ett galant gapskratt och tillslut somnade om.
Om jag skulle göra en grov uppskattning så tog det från det att jag "vaknade" tills dess att jag sov igen kanske 45 sekunder. Av de 45 sekunderna upptogs max 2 sekunder av ansiktskännande och själva tankegångarna. Övriga 43 bestod av ett uppriktigt och ganska högljutt skratt. Sen somnade jag nog mitt i skrattet, för jag kan inte minnas att jag slutade skratta...
Så kul kan man alltså ha i mitt sovrum. Alldeles själv.
Förresten, om det är nån som vet hur man lägger ut en film här på bloggen så skulle jag uppskatta om nån kunde skvallra för mej om det. Jag tänkte nämligen slippa det där med att bara länka till youtube, det är som opersonligt tycker jag. Tacksam för hjälp.
/Mr L
Kommentarer
Trackback
