Herr Larsson

Fick idag veta att jag är sjuk. Jag tror dock inte att det är en speciellt farlig åkomma jag har. Inget man dör av. Hoppas jag. Fast man vet ju aldrig, folk verkar ju vika in årorna av den ena konstiga anledningen efter den andra nuförtiden. Som Jennifer Strange (passande namn) till exempel, en 28-årig tjej från Sacramento i Kalifornien, som tydligen tyckte att det var viktigare att vinna den lokala radiokanalens tävling "Hold Your Wee for a Wii" än att få uppleva sin 29-årsdag. Tävlingen gick alltså ut på att dricka ofantliga mängder vatten och sedan hålla sig så länge som möjligt utan att uppsöka damrummet. För besväret fick vinnaren ett Wii-spel, därav namnet på tävlingen, som på svenska blir "Håll ditt kiss för ett Wii". För stackars Jennifer bar det sig inte bättre än att hon helt enkelt drunknade av allt vatten. Jag vet inte om hon vann tävlingen, men det känns kanske lite oviktigt i sammanhanget. Även om det ju faktiskt vore rätt grymt om man inte vinner ens om man kämpar hela vägen in i döden.

Jag är i ärlighetens namn inte så orolig för att mina dagar ska sluta på samma sätt. Jag har nämligen redan ett Wii...

Appropå det så köpte jag Rock Band till just det nämnda Wii-spelet häromdan. Spelet fraktades sedan till min personliga fritidsgård i Täby, där jag spenderade en hel hockeypaus med att rigga trumset och montera gitarrer. Lite som LEGO, fast annorlunda. Tack vare denna briljanta leksak blev min lördagskväll tillsammans med 9 vänner från olika delar av landet en rockorgie av sällan skådat slag. I sann AC/DC-anda blandades knee-sliding, gudomliga riff och bastakter med diverse drycker som nästan uteslutande kvalitetsbestäms med hjälp av vörtstyrka och/eller volymprocent. Vid fyrasnåret på söndagsmorgonen var det dock dags att pensionera trumpinnarna, och det tyckte jag nog var ett klokt beslut eftersom fritidsgården är beläget i ett radhus och grannarna alltså befinner sig ett par decimeter bort. Senare fick jag dock veta att grannen är i det närmaste blind, så det var ju ingen fara på taket alls...


Det känns som att jag har kommit ifrån ämnet litegrann. Min sjukdom alltså. Jag fick diagnosen av en mycket klok 18-åring som tyckte att jag gnällde för mycket på hennes långsamhet när det gäller att uppdatera bloggar. Hon kom fram till att jag antagligen lider av någon slags blogg-sjuka. Tragiskt, och antagligen inte helt sant, men diagnosen var ändå ett faktum. Enligt hennes analys har jag inget bättre för mig på dagarna än att sitta och klicka mig in på diverse bloggar, och när då dessa bloggar inte blir uppdaterade på ungefär elva dagar (elva dagar Carro!!) får jag helt enkelt bloggbrist. Bloggbrist är en åkomma som kan liknas vid rastlöshet och i enstaka allvarligare fall kan den framkalla spring i benen och uppdateringsmani (det senare för att verkligen säkerställa att bloggen inte blivit uppdaterad de senaste sekunderna).  För att råda bot på min bloggbrist ordinerade dr. Nordén att jag drar igång en egen blogg för att få utlopp för min relativt ofarliga, men säkerligen inte ovanliga, sjukdom. 


Det här, mitt första blogginlägg, vill jag alltså tillägna dr. Nordén, för hennes tvivelaktiga insyn i mitt mentala inre. Tack doktorn!