Herr Larsson

Om Pärs pingisbord bara varit LITE mindre hade man nog kunnat ha det i fickan faktiskt. Och då hade man ju gett termen "fickpingis" en helt ny dimension. Frågan "Skaru me hem å lira fickpingis?" hade hipps flux blivit rumsren. Vilket ju i sig medfört monumentala missförståndsmöjligheter:
Pojke: -Skaru me hem å lira fickpingis?
Flicka: -Kan ja väl...
Pojke: -VA?!?

Bordpingis är ju en kul grej. Stort eller litet spelar egentligen ingen roll. Det här är pingis i litet format.

Jag är nog en toffel. Fast det finns större tofflor (eller heter det tofflar?) än jag. När man pratar om tofflor, fotbeklädnaden alltså, heter det tofflor. När man pratar om såna som jag tror jag det heter tofflar. Men det spelar ingen roll. Jag pratar om tofflor.

Det här är ett exempel på en toffel som är större än jag. Eller i alla fall större än min sko.
Med tanke på designen på toffeln kan man anta att producenten förväntar sig att folk ofta bjuder hem jättar. Jättar är lite som dvärgar, fast tvärtom. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag är världens största dvärg eller världens minsta jätte. Nån av dom är jag, det är jag nästan säker på. Om nån har en bra motivering på vilken det är så är det bara att kommentera.

Så här säger i alla fall Wikipedia om toffeln:
Tofflor är en sorts inneskor, oftast av tyg eller plast. Tofflor finns i många olika färger och mönster. I många länder anses det fint eller vackert att använda tofflor. Då är det oftast dekorerade med pärlor, broderier eller gjorda i guld.

Jag tycker nog att Sverige inte är ett land där toffeln anses vara speciellt fin eller vacker. Även om den ju har fått ett monstruöst obefogat uppsving de senaste åren genom foppatoffeln. Usch. Ingen vet varför, den är ju nämligen varken fin eller vacker. Snarare tvärtom. Bortsett från att färgglatt och onödigt svamla omkring på gator och torg och irritera folk är det väl annars mest i myspys-sammanhang man tänker sig toffeln. Det där med guld, pärlor och broderier kan jag inte påstå är speciellt vanligt i vårt avlånga, men ganska mysiga, land. Därför ser jag fram emot den dag jag ser nån mysa runt i mjukisbrallor och ett par Musse Pigg-tofflor i 18 karats guld...

Även om Skellefte Kommuns t-shirtslogan inte dyker upp med jättejämna mellanrum så har den ju faktiskt en viss igenkänningsfaktor. Man stöter ju på folk man känner, eller i alla fall känner igen, titt som tätt på de mest otippade platser runt om i världen.

Leipzig känns INTE som ett sånt ställe. Men det vore kul om det var det. Två dagar kvar här, så chansen finns ju.


Jag har varit på ordvitsarhumör idag. Det är lite konstigt att vara på det viset när man inte har nån att prata med, så man får helt enkelt gå runt och småskratta för sig själv, hur patetiskt det än må låta. Patetiskt på mer än ett sätt, eftersom man dels inte har nån att leka med, dels att man går runt och hittar på ordvitsar, och dels (kanske framförallt) att man i sin ensamhet skrattar åt sina egna vitsar... Men what the hell, ska man vara patetisk så är det väl lika bra att slå på stora trumman.

Det var för övrigt inte ens mitt fel att jag hamnade i vits-träsket idag. Förklaringen ligger antagligtvis i att jag satt med näsan i en karta för att fördriva tid medan jag väntade på ett telefonsamtal. På nämnda karta ser jag att en gata (en bit av ringvägen som omger Leipzigs mest centrala delar) har det alldeles galaktiskt humoristiska namnet Martin Luther Ring (med R). Nu kanske nån tänker, "jamen det var ju ganska kul, men inte SÅ kul, eller?" Men man måste ha i åtanke att jag är i Tyskland. Eller Landet Utan Humor, som det egentligen skulle heta, men det blev lite för långt, så de valde Tyskland istället. Alltså verkar det ju nästan osannolikt roligt med ett sådant gatunamn.

Efter lite research visar det sig också att det inte bara var osannolikt, utan förmodligen helt otänkt också. Personen som gatan syftar på är mest troligt inte, som man hade hoppats, Martin Luther King (med K) utan Martin Luther, biträdande statssekreterare på nazitysklands utrikesministerium på tiden då det begav sig. Utrikesministeriets uppgift var bland annat att diplomatiskt förbereda folkmordet på judarna i de ockuperade länderna... Så tyskarnas rykte om att sakna humor förblir intakt. Men det kunde ju ha varit kul.

Min ordvitsarhjärna var i alla fall omedvetet och helt utan egen förskyllan igång. Inte hade jag kommit långt på min eftermiddagspromenad innan jag hamnade framför ett korvstånd som sålde en produkt som jag tveklöst tror skulle slå försäljningsrekord på Stureplan: Brat- wurst... 

Ungefär två minuter senare passerade jag ett apotek som man av nån anledning instinktivt tycker illa om.
 
Man hatar alltid Löven, hur dom än försöker komma undan med konstiga stavningar.

Sen fick det vara nog. Så då gick jag och köpte en tröja för att komma på andra tankar.


Mina favoritbrudar vann förresten idag! 3-1 mot Gislaved. Wohoo!! 

...Om jag bara hade klurat en liiiten stund till. Hur många gånger har man inte kutat omkring med en trave pizzakartonger i ena handen och en påse med tillbehör i den andra? Om man nu inte har så tur att pizzerian ligger bara runt hörnet så har man nog ungefär lika många gånger blivit ganska trött i pizzaarmen och måste därför hålla på och byta hand fram och tillbaka. Eller ännu värre, bära kartongerna med båda händerna, men det ser ju skapligt töntigt ut, så det undviker man ju största möjliga mån. 

Jag har vid något tillfälle klurat lite på hur man borde kunna designa en pizzapåse, alltså en påse som man kan bära pizzakartongerna i. Tyvärr slutade jag nog klura lite för tidigt. Lösningen var nämligen lika enkel som genial. Och, visar det sig nu, redan påkommen. Om man hade kommit på det här före snubben eller stumpan som gjorde det, hade man nog tjänat en bra hacka. Pizza Hut är ju ingen liten kedja direkt...


I praktiken en helt vanlig plastkasse, eller kasche som det egentligen heter, där man helt enkelt har klippt bort hörnen... 

Man kan ju bli förbannad för mindre. 

Samma lika som den där jäkla vattenflaskan som numera finns i varenda sportaffär. Den som har förstört den gamla fina traditionen att stå vid ett alldeles för litet handfat i en svettluktande sporthall och försöka fylla en bara liiiite för stor flaska. En tradition som man trodde skulle vara för evigt. Men en femtonåring vid namn Anna Axelsson satte stopp för den. Lika irriterande som briljant! Nu är väl egentligen den stora gåtan varför man fortfarande står vid det alldeles för lilla handfatet i den svettluktande sporthallen och försöker fylla sin liiiite för stora flaska på samma sätt som tidigare trots att det på en sportaffär, inte alls långt bort, örmodligen finns en nästan obegränsad mängd Anna-flaskor... Men det är väl vanans och traditionens makt antar jag.     

En gång i tiden, för inte alltför länge sedan, tog jag en bild av en alldeles spritt språngande Anders. Den bilden såg ut ungefär såhär:

                                          

Eller egentligen såg den ut EXAKT sådär. Bilden är tagen i ett sovrum på ett hotell någonstans i Sverige. Avslöjar inte vart. Kameran är, som den uppmärksamme läsaren kanske ser, riktad mot en vägg med ett runt glasfönster som vätter in mot ett duschrum. 

Vid tiden för bildtagandet förundrades vi lite till mans varför i allsin dar (bra uttryck förresten) man har ett fönster från sovrummet in i duschen. Något svar fick vi inte. Men om någon skulle råka bo på Choice Hotel i Örebro så kanske denne någon skulle kunna offra sig lite för dusch-konsten och förhöra personalen om detta fenomen.

Jag har visat den där bilden för både mindre och mer hotellberesta, och de flesta verkar ha samma syn på saken. Det ÄR lite udda med titthål av den där storleken in i duschrum.

Vad jag kan dra mig till minnes så har jag varken före eller efter "Örebro-incidenten", som den numera kallas, stött på något liknande. Närmast kommer nog ett hotell i Alassio i norra Italien, vars toalettdörrar var gjorda av glas, men de var i alla fall lite "buckliga" så att vad som döljde sig där bakom blev ganska förvrängt. Man såg ju fortfarande vad som pågick där inne, men det var i alla fall svårt att urskilja skiftningar i ansiktsfärg och -uttryck...
 

Nu kan dock både runda fönster i Örebro och buckliga glasdörrar i Alassio gå och dra nåt jävligt gammalt över sig. Tävlingen är avgjord. Vinnare i Voyeurism-VM är... ta-dam-ta-dam.... Radisson i Leipzig!!

Eller vad sägs om det här?:

                                             

Lägg gärna märke till detaljerna i duschen, som till exempel det galant överdimensionerade munstycket i taket som gör att det känns som att man står i ett vattenfall, mycket uppskattat. Även den svarta bänken adderar till den hyperavslappnade duschupplevelse som man åtnjuter i skönan ro, ända tills städpatrullen öppnar dörren till hotellrummet. Den dörr som man ser ungefär mitt i bilden... 

Till den som inte ännu haft nöjet att ta en dusch i liknande miljöer skulle jag vilja citera Ben Stiller i filmen Zoolander och säga: Do it! Det är ganska intressant faktiskt, hur mycket mer njutbar en lång härlig dusch blir när man har utsikt över andra saker än schampoflaskor, tvättsvampar och rakhyvlar eller vad man nu kan tänkas ha i sitt badrum.

Om man nu är orolig för att städpatrullen ska dundra in och störa en så går det ju faktiskt låsa dörren så dom inte kommer in. Eller så struntar man helt enkelt i det och lever på kanten litegrann. Inför lite spänning i vardagslivet på hotellet... (c;

Jag är lång. Ibland FÖR lång. Jag har till exempel lite svårt att hitta den perfekt avslappnade ställningen i stolen på min arbetsplats. Samtidigt har jag paradoxalt nog i vissa avseenden varit för kort. Jag spelade volleyboll i min ungdoms dagar. Om killen som säljer centimetrar hade dykt upp på nån träning hade jag utan tvekan köpt en handfull, eftersom min vristspänst är tämligen begränsad. Gemene man skulle nog säga att jag hoppar ganska högt, men i en värld där det mesta utspelar sig ovan basketkorgshöjd så räcker det inte med att hoppa ganska högt.

I min ungdom har jag ibland önskat att jag var kortare, mest för att få min kropp mer proportionerlig. Om man skulle göra en Nintendo-parallell så är min kroppsbyggnad ganska snarlik de smala gubbarna i Ice Hockey på 8-bit.

I takt med att jag har blivit lite äldre har jag dock kommit till insikt med att det här är den kropp gud har gett mig. Skitsnack. Gud har ingenting med det här att göra, mina föräldrar ska ha all credit för skapelsen som heter Jag. Dom har dessutom lyckats ganska bra med skapandet, inte ett brutet ben i kroppen på snart 30 år, trots ett liv som nog kan beskrivas som mer än genomsnittligt aktivt.

Vart vill jag komma med det här då? Jo, eftersom mina tankar ibland vandrar iväg utanför de normala gränserna och jag uppenbarligen aldrig kommer att bli kort, har jag utvecklat ett system som kommer att medföra både glädje och trivsel för ett stort antal människor. Inte bara långa i och för sig, jag tror att folk i alla längder och former kan ha nytta och glädje av mitt nya system. Alla som vill får vara med. Det kommer dessutom att innebära en sjuk massa tv-pengar, så jag tror att systemet kommer att vara självförsörjande inom en snar framtid. Hur går det då till?

Så här: alla får varsin dvärg.

Innan jag får påhälsning av människorättsaktivister och/eller arga kortväxta vill jag snabbt påpeka att jag är mycket väl medveten om att kortväxta vill kallas just kortväxta, och inte dvärgar. Men jag pratar inte om kortväxta. Därför har jag nu tagit anspråk på termen dvärg till mitt system. Jag vill också poängtera att alla eventuella likheter mellan mina dvärgar och vanliga kortväxta människor slutar vid att dom båda är korta.

Tanken är alltså att man klonar fram en exakt kopia av sig själv, fast i miniatyrformat. Jag har inte bestämt exakt hur små dvärgarna ska vara, men dom bör ju inte behöva ha en egen stol på flyget till exempel (det skulle bli så dyrt när man ska på tävlingar), men samtidigt måste dom ju kunna spöa upp en katt om det skulle behövas, så att dom inte blir uppätna. Jag har heller inte bestämt mig för huruvida dvärgen ska få ha en egen vilja eller inte. Jo kanske en egen vilja, men inget eget medvetande, för då skulle det ju bli för likt en riktig människa. Kan man ha en vilja utan medvetande...? Det blir en fråga jag får ta upp med mina tekniker. Dvärgen ska återspegla ägaren i alla hänseenden. Utom längden då. Fast det är ju  upp till var och en att träna upp sin dvärg, så att den kan åstadkomma saker som man själv bara drömt om.

När man är nöjd så är det bara att ge sig ut på touren och tävla mot andras dvärgar. Det är här jag tror att tv-pengarna kommer in. Det borde bli en tittarsuccé, det kommer ju nämligen att slås världsrekord till höger och vänster. I alla fall till en början, och alla gillar ju världsrekord. En annan fördel är att dvärgarna är strikt personliga, alltså kommer det inte förekomma någon byteshandel eller kontrakt med Bosman-domar hit och dit. Man behöver ju inte heller tävla om man inte vill, man kanske bara vill ha sällskap, eller nån att spela kort med. Det finurliga är att man alltid har någon att vara med, som man dessutom tycker om, eftersom dvärgen är en kopia av en själv. Det här systemet är alltså inget för personer som inte tycker om sig själva. För då blir det ju dubbelt så dåligt.

Det är som sagt några små detaljer som återstår att reda ut, men jag ser ljust på framtiden.